Stort tack för att du vänder dig till oss med din fråga! Nedan kommer en redogörelse för vad som gäller och hur ni kan gå vidare i er situation.

Testamentet

Jag har tyvärr lite svårt att förstå testamentet. Som jag förstår din fråga har fadern i sitt testamente bestämt vad som ska hända med A:s egendom när A går bort. Regler om testamenten finns i ärvdabalken. Testamenten låter en person “förordna om sin kvarlåtenskap”. Det finns alltså, såvitt jag kan se, ingen möjlighet för fadern att i sitt testamente förordna vad som ska hända med A:s kvarlåtenskap. Jag kommer därför nedan endast att svara generellt vad som gäller vid generalfullmakter. Vill du ha ytterligare hjälp med din specifika situation bör du kontakta en av våra jurister så kan de gå igenom alla de avtal (testamenten och fullmakter) som verkar finnas, för att se vad som egentligen gäller.

Generalfullmakter

Vissa fullmakter har egna regler. Framtidsfullmakter är exempel på detta. I lagen om framtidsfullmakter stadgas det uttryckligen att fullmäktigen inte får rättshandla med sig själv (alltså överföra egendom från fullmaktsgivaren till sig själv). Någon sådan lag, eller uttryckligt stadgande, finns dock inte när det gäller generalfullmakter. Vi får då falla tillbaka på de generella reglerna om fullmakter i avtalslagen.

För det första ska generalfullmakten tolkas. Det kan vara så att B inte enligt A:s generalfullmakt har rätt att ge bort egendom, eller att rättshandla med sig själv. Men även om fullmakten inte uttryckligen förbjuder/tillåter en sådan transaktion skulle man tillämpa 36 § avtalslagen. Den jämkar avtalsvillkor som anses oskäliga. Det skulle kunna appliceras på antingen fullmakten eller själva gåvohandlingen. Jag hittar varken praxis (rättsfall) eller doktrin (juridisk forskning) som ger något tydligt svar på huruvida generalfullmäktige kan ge bort fullmaktsgivarens egendom till sig själva. För att få ett tydligt svar bör du därför kontakta en av våra jurister. Om det följer A:s önskemål torde B kunna ge sig själv egendom (det är alltså inte principiellt förbjudet, vad jag kan se).

Vad jag kan säga är att faderns testamente inte påverkar bedömningen. Fadern har nämligen inte möjlighet att förfoga över A:s egendom. Att fadern vill att dennes (och A:s) egendom ska tillfalla A och B ger inte nödvändigtvis att A vill att dennes egendom ska tillfalla B. A kan ju mycket väl vilja att andra än B ska få ta del av A:s egendom vid dennes bortgång.

Det går också att ifrågasätta att faderns vilja faktiskt var att all egendom skulle hamna hos B. Testamentet villkorades ju uttryckligen med att A skulle gå bort innan fadern. I en sådan situation så står ju fadern i valet mellan att ge egendom till A:s familj eller till B. I en situation där fadern går bort först står valet mellan A och B. Det skulle alltså kunna argumenteras för att fadern alltså endast valt B framför A:s familj, men inte B framför A (och att fadern inte ville lägga sig i huruvida A sedan överlät sin egendom till B eller till sin egen familj). Men det har som sagt endast med tolkningen av faderns testamente att göra. Det påverkar inte vad B har för rättshandlingsförmåga med stöd av fullmakten.

Gåva eller förskott på arv

Ett konkret svar kan jag dock ge dig. Ifall A (genom B) ger bort egendom till sitt syskon B så räknas det enligt huvudregeln i ärvdabalken som en gåva och inte ett förskott på arv. För att det ska ses som ett förskott på arv måste det ha föreskrivits när gåvan gavs eller framgå på annat sätt med hänsyn till omständigheterna.

Rekommendation

Det är ett väldigt komplext förhållande mellan dessa olika avtal och personer. Jag rekommenderar därför dig att kontakta en av våra jurister. De kan hjälpa dig att reda ut det hela på ett tydligare och mer omfattande vis än vad det här formatet tillåter mig att göra. Jag hoppas dock att du har fått någon slags inblick i hur dessa situationer regleras, även om jag inte har lyckats ge dig ett konkret svar. Om du har någon annan fråga är du varmt välkommen att ställa den.

Med vänlig hälsning,
Helmer