Hej,

Stort tack för att du vänder dig till oss på Fråga Juristen med din fråga!

Nedan kommer en redogörelse för när 17 kap 3 § rättegångsbalken (RB) gäller, med svar på din fråga.

Dispositionsprincipen
I paragrafen du hänvisar till framgår den så kallade dispositionsprincipen, som är en grundläggande princip inom processrätten för civilmål. Den innebär att parterna i ett mål, genom sina processhandlingar, själva disponerar över processmaterialet. En part i ett domstolsmål som inte vill att en omständighet ska ingå i processen kan då själv bestämma över om hen vill åberopa den omständigheten eller inte. Parterna bestämmer alltså det rättsliga mellanhavande som processen rör sig om och vet därför vad de riskerar i rättegången och vilka frågor som kommer bedömas av domstolen. Det ger parterna möjlighet att bestämma till exempel hur mycket tid och pengar som ska spenderas på en process.

Yrkandet
Den första meningen i paragrafen handlar om yrkanden. Precis som du nämner i din fråga, får domstolen inte döma över annat eller mera än vad parten yrkat i behörig ordning. Domstolen kan alltså inte gå utanför den ram som ställs upp genom yrkanden från parter. Detta är en huvudregel som gäller i dispositiva tvistemål. När huvudregeln gäller är domstolen bunden av parternas yrkanden och medgivanden. Denna princip kan även gälla i vissa indispositiva frågor, men om det framgår av särskilda regler så ska rätten pröva en fråga även utan yrkande av part.

Indispositiva och dispositiva mål
Ett mål kan vara antingen indispositivt eller dispositivt inom civilrätten. Ett mål är indispositivt när parterna inte kan träffa förlikning om saken. Mål som är indispositiva är exempelvis fastighetsbildningsmål och vissa familjerättsmål. Ett mål om umgänge är ett exempel på ett sådant mål som är indispositivt. I indispositiva tvistemål har domstolen en egen utredningsskyldighet och är i viss mån inte bunden av parternas yrkanden.

Av föräldrabalken framgår nämligen att barnets bästa ska vara avgörande i frågor om bland annat umgänge och rätten ska besluta om umgänge efter vad som är bäst för barnet. Det innebär att om rätten anser att barnets bästa är någonting annat än vad ni som är parter i målet har yrkat, finns det alltså en möjlighet för dem att gå utöver ramen för vad som yrkats i målet.

Sammanfattning
Svaret på din fråga blir alltså att ja, en part kan dömas till ett umgänge den inte yrkar på att ha eller motsätter sig till, om det är vad som är bäst för barnet. I praktiken är det dock inte så ofta domstolen finner skäl att gå utöver vad som yrkats. Exempel på när det görs kan du hitta här, där hovrätten gjorde denna bedömning efter att påstående om våld förekommit och det inte var förenligt med barnets bästa att följa vad en part medgivit.

Jag hoppas att du fått svar på din fråga! Om du är i behov av vidarehjälp, kan du komma i kontakt med en jurist genom att följa denna länk.