Barns boende, en rättvisefråga för föräldrar?

Familjens jurist skriver expertkommentarer för informationstjänsten Blendow Lexnova. Här återger vi artiklarna!

Barns boende - en rättvisefråga för föräldrar?

Ensam, gemensam och ”delad vårdnad”

En vanlig missuppfattning hos föräldrar som söker vår hjälp i fråga om vårdnad, boende och umgänge med barn är att det finns något som heter ”delad vårdnad” om barn. Begreppet ”delad vårdnad” i allmänhetens språkbruk tycks innebära att frågor rörande barnet ska lösas så rättvist som möjligt med exempelvis ett växelvist boende.

Rättsligt sett kan vårdnaden om ett barn vara gemensam eller ensam. Att ha vårdnaden om ett barn innebär enligt sjätte kapitlet föräldrabalken att ha den rättsliga beslutanderätten och ansvaret för barnets person, angelägenheter och uppfostran. Har föräldrarna gemensam vårdnad ska de fatta gemensamma beslut när de gäller barnen, vilket förutsätter att föräldrarna kan samarbeta.

- Att barn har en rätt till nära och god kontakt med båda sina föräldrar är inte detsamma som att föräldrarna har rätt till växelvis boende, skriver Lotta Dahlstrand och Maria Eriksson från Familjens jurist.

Trots att begreppet ”delad vårdnad” inte har någon rättslig betydelse används begreppet flitigt i olika sammanhang. Vid en sökning på Internet på ordet får man ett otal träffar från exempelvis föräldrasajter där diskussionen rör delad vårdnad, och även delat umgänge.  Begreppsförvirringen blir inte mindre av att myndigheter, media och även jurister använder sig av begreppet.  Vissa kommuner tycks dessutom ha infört begreppet för de situationer när barnen i en syskonskara har olika vårdnadshavare, vilket ytterligare kan förvirra bilden för de föräldrar som söker vägledning.

Denna tredje vårdnadsform som tycks ha utkristalliserat sig har starka inslag av att skapa rättvisa mellan föräldrarna, då den innebär att man delar boende och ledigheter mellan föräldrarna på ett så rättvist sätt som möjligt. Om en sådan standardlösning är bra för barnen tycks inte sällan vara av underordnad betydelse för de föräldrar som söker vårt biträde. Rättvisa mellan föräldrarna används som ett vanligt argument.  ”Delad vårdnad” har också ett individualistiskt anslag då den tycks innebära att var och en av föräldrarna bestämmer själv under ”sin vecka” och begreppet ligger därmed ganska långt från innebörden i gemensam vårdnad.

Gemensam vårdnad för barnets bästa

Att det är bra för barn att deras föräldrar har gemensam vårdnad om dem har varit den förhärskande tesen under snart 20 år. År 1998 infördes möjligheten att för en domstol döma till gemensam vårdnad mot en förälders vilja samt döma om var barnet ska bo. Växelvis boende har varit omdiskuterat men tycks ändå vara en allt vanligare boendeform för barn med separerade eller skilda föräldrar.

Utgångspunkten för lagstiftaren har länge varit att undvika att lösa upp den gemensamma vårdnaden även om föräldrarna haft svårigheter att enas i frågor om barnet. Ett delvis ändrat synsätt kan dock skönjas där domstolarna ställer högre krav på samarbete för att döma till gemensam vårdnad mot en förälders vilja.[1] Regeringen har också nyligen uttalat att man inte tänker införa möjlighet att lägga bestämmanderätt i vissa frågor på en av föräldrarna utan att man istället tänker sig en upplösning av den gemensamma vårdnaden i sådana situationer.[2]

Majoriteten av de föräldrar som kommer till oss är i grunden lämpliga men har svårt att enas i vardagliga frågor och då särskilt om boendet. Begreppsförvirring och missförstånd om innebörden av de befintliga vårdnadsbegreppen är vanligt förekommande. Efter en genomgång med den förälder som söker biträde för att få ensam vårdnad eller ”delad vårdnad” utkristalliserar sig det ofta att tvisten gäller boendet och inte alls berör vårdnadsfrågan.

Förvirring om vårdnadsfrågan leder till konflikter

Antingen möter vi den förälder som anser sig ha rätt till ”delad vårdnad” och som under samtalet får klart för sig att frågan istället rör växelvis boende.

En annan vanlig situation är att föräldern önskar bryta normen med växelvis boende och vill att barnen ska vara stadigvarande boende hos den ene av dem och ha ett umgänge med den andre föräldern. I denna situation är det ett vanligt missförstånd att det krävs ensam vårdnad för att åstadkomma en sådan lösning. 

Våra erfarenheter är att den förvirring som verkar råda hos allmänheten bidrar till att skapa och förvärra konflikter mellan föräldrar som annars skulle haft möjlighet att hantera frågorna på egen hand.[3]  Man söker juridiskt biträde utifrån en felaktig uppfattning om lagen istället för att söka lösa frågan utom rätta. Detta gäller särskilt missuppfattningen att en boendeförälder måste ha ensam vårdnad då risken att bli av med vårdnaden är något som de allra flesta föräldrar slåss med näbbar och klor emot.

Växelvis boende alltmer en norm

Det är i och för sig så att ett växelvis boende kan ha sina fördelar både ur ett rättviseperspektiv och ett föräldraperspektiv. Det går inte att dela ett barn mer rättvist än genom att ha gemensam vårdnad och växelvis boende. Det ger också fördelar ur ett vuxenperspektiv. Ett växelvis boende – med barnledig vecka – ger möjlighet till egen tid, arbete och utveckling vilket många föräldrar uppskattar. Många föräldrar är lite äldre idag och har ofta satsat på egen karriär och egen utveckling, något som kan upprätthållas med ett växelvis boende.

Vår mening är dock att barnperspektivet och barnens önskemål lätt blir bortglömda i denna diskussion. Studier visar att barn, vars föräldrar ligger i tvist, själva relativt sällan önskar att bo växelvis. Det var särskilt ovanligt bland äldre barn som fyllt 12 år då dessa barn ansåg att ett sådant boende medförde praktiska svårigheter i vardagslivet och försvårade umgänget med kamrater. De barn som anförde önskemål om att få bo växelvis motiverade detta med att en sådan boendeform var mest rättvis för föräldrarna.[4]

Den normbildning för växelvis boende som finns skapar också problem genom att föräldrar som faktiskt önskar en annan boendelösning känner sig utpekade och som sämre föräldrar.

Växelvis boende kräver flexibla och samarbetande föräldrar

Tanken om en ”delad vårdnad” med växelvis boende och egen bestämmanderätt rimmar illa med de förarbetsuttalanden som finns. I förarbetena sägs att växelvis boende kan bidra till att ett barns behov av en nära och god kontakt med båda sina föräldrar tillgodoses men för att detta ska kunna komma i fråga krävs att föräldrarna har särskilt god samarbetsförmåga.[5]  Svea Hovrätt har klokt nog utvecklat detta till att växelvis boende förutsätter flexibilitet och förståelse för barnets skiftande behov till följd av fritidsaktiviteter och kamrater m.m. samt en väl fungerande kommunikation mellan föräldrarna.[6]  Vår uppfattning är att behöver föräldrarna t.ex. överlämning i förskola eller skola för att inte behöva träffa varandra talar redan detta mot ett växelvis boende, då detta kräver ett kontinuerligt informationsutbyte mellan föräldrarna och en förmåga att fatta gemensamma beslut rörande barnet.

Det är viktigt att samhället förmedlar att man kan vara lika bra förälder fastän man inte har boendet utan istället ett umgänge. Att barn har en rätt till nära och god kontakt med båda sina föräldrar är inte detsamma som att föräldrarna har rätt till växelvis boende.

Det är fortfarande en bra bit kvar innan man även i praktiken kan tala om ett gemensamt föräldraansvar för barn och det är många komplexa frågor som återstår att lösa innan vi kan säga att barnets bästa står i centrum. En bit på vägen kan vi nå gemensamt genom pedagogiska åtgärder – att påverka och informera föräldrar om vad vårdnad om ett barn egentligen innebär tycks vara en angelägen åtgärd för oss alla som möter föräldrar i dessa frågor.

Författare: Lotta Dahlstrand, jur. dr och regionchef, Familjens jurist och Maria Eriksson, jur. kand, Familjens jurist.

--------------------------------------------------------------------------------

[1] NJA 2007 s. 382.

[2] Prop. 2009/10:192, Umgängesstöd och socialtjänstens förutsättningar att tala med barn, s. 20 f.

[3] Se Dagens Nyheter, 13 juli 2011, Vårdnadstvisterna ökar kraftigt, där det anges att antalet vårdnadstvister ökat med 50 % bara under de senaste 5 åren.

[4] Dahlstrand, L. Barns deltagande i familjerättsliga processer, Uppsala universitet 2004. I studien ingick 1334 barn vars föräldrar tvistat om vårdnad eller umgänge under åren 1993 – 1997.

[5] Prop. 2005/06:99, Nya vårdnadsregler, s 53.

[6] Svea Hovrätt mål T 7507-10 meddelad 20 maj 2011.